Vi sitter, i goda vänners lag, och diskuterar film. En av mina bästa vänner påpekar att jag gillar alla filmer med soldater som huvudingrediens. De andra ser lite förvånade ut och allas blickar vänds mot mig.
Visst, det är sant men jag känner ett stort behov av att utveckla detta påstående. När det gäller film är det krigsgenren som tilltalar mig mest. Ta ett krig och berätta en historia, ta tusen filmer och du får (i bästa fall) tusen historier. Det finns så många olika skildringar och vinklar att utgå ifrån. Den historiska och politiska historien bakom kriget, ta vilket du vill. Fascinerande, smutsigt och det säger så mycket om världen. Hur den var, vilka spår kriget lämnade efter sig och hur kriget formade människorna. Ta en krigsfilm som fokuserar på en enskild individs eller en familjs öde under ett krig. De var med om samma sak och utgången för de flesta är skrämmande lika, men de har alla en unik och gripande berättelse att visa. Sen har vi soldaternas berättelser, alltså från ett helt annat perspektiv. Deras berättelser är lika sällsynta och många som krigets alla offer. Så min största fascination för krigsfilmer ligger i de olika sätten som man kan berätta en historia på. Det blir aldrig enformigt, det är alltid rörande och dessutom intressant att få ta del av historien.
Det blev i alla fall diskussion och P avkrävde mig den bästa krigsfilmen någonsin. Jag blev kallsvettig och slog mig för pannan inför denna till synes omöjliga uppgift. Jag kunde inte på rak arm komma på DEN bästa filmen så istället rabblade jag upp ett par stycken jag verkligen gillar. Tills det att P, som god ordförande, gav uppgiften vidare runt bordet. Näste man säger något generat: ”Lord of the rings”. Jag och P reagerar kraftigt och ganska okontrollerat med att direkt underkänna honom och deklarera att fantasy inte räknas! Uppgiften gick vidare. IG även för nästa person som inte kunde minnas att hon sett någon direkt krigsfilm. Vad var det här för människor egentligen…
Men näste mans tur och jag hyste stora förhoppningar. Chefsredaktör på en politisk tidning, en historieälskare och allmänt vettig och älskvärd gubbe. Men ack, vad säger karln: Jag gillar ”western”.
Javisst, säger jag. Det är jättebra det gör jag med. Men det är ju inte vad vi talar om.
Till slut lyckas han komma fram till något med krigsanknytning, nämligen serien Generation kill. Som ju faktiskt (av det lilla jag sett av serien) är bra eftersom den visar på krigets totala absurditet och godtycklighet. Hur allas liv, soldaters som civilbefolkningens, hänger på inkompetenta karriärister till officierare.
Hur som helst, uppgiften ligger nu hos siste man, självklart levererar P. Han släpper Land och Frihet av Ken Loach. Det var länge sedan jag såg den, men jag minns att den är fantastisk. Den måste jag se om snart. Jag fortsätter diskussionen med att nämna ett annat lysande verk av Loach, The wind that shakes the Barley(Frihetens pris). Jag har sett den två gånger och jag fullkomligt älskar den.
Diskussionen får nu, för mig en mycket märklig vändning, chefsredaktören säger nu att han inte gillar filmen. Ok, visst, tänker jag. Det måste vara att han tycker att den inte ger en rättvis eller korrekt bild av verkligheten. Men nej. Hans invändning handlar om att han tycker att filmen är för mörk och deprimerande.
Ja men för allt i världen, tror han att vi andra sitter och myser framför krigsfilmerna? Det är ju inga ”feel good” filmer vi talar om. Det vackra och, för mig tilltalande, ligger i det djupt tragiska och personliga i berättelserna från ett krig. Det är inte helt och hållet fiktion. Människoödena som vi får följa är inte verkliga alla gånger, i alla fall inte i den bemärkelsen att en person med den erfarenheten har suttit och återgivit sin historia. Även om många av de riktigt bra filmerna just är uppbyggda på detta sätt. Men det spelar ingen roll. Människoödena är ändå verkliga eftersom grunden till historierna är sann. De befann sig mitt i ett krig, det kan ha varit verklighet för någon och därför tar jag till mig varje historia.
Jag ogillar romantiska filmer, i alla fall de här sliskiga Hollywood filmerna som kallas romantiska komedier. Jag ogillar dem just för att de inte känns trovärdiga. En mycket vacker kärlekshistoria går dock att finna iden lika vackra filmen En långvarig förlovning, som utspelar sig under första världskriget. Men Hollywoodkärleken är lika falsk som Pamela Andersons bröst. Jag kan inte identifiera mig med, eller röras av dessa filmer. Förmodligen menar de som gillar filmerna i denna genre att de slipper obehag, mörker och deprimerande känslor. Kanske har de rätt, men tyvärr tror jag bara att det gäller för de timmar som de ser på filmen. Dagar, veckor, månader senare, ute i livet när de upptäcker att kärleken och livet inte alls ser ut som Hollywoodvis då kommer förmodligen det där obehaget krypande…
Därför gillar jag krigsrullarna. De är äkta. Smutsiga och vidriga, men mer sanna.
Så för att nämna några bra filmer:
Full metal Jacket (Vietnam)
Deerhunter(Vietnam)
Plutonen(Vietnam)
Band of brothers (tv-serie, Andra världskriget)
Örnnästet(Andra världskriget)
Pianisten(Andra världskriget)
En långvarig förlovning (Första världskriget)
Undergången(andra världskriget)
Dirty dozen (andra världskriget)
Infödd soldat(andra världskriget)
Dr. Strangelove(kalla kriget)
MASH (Koreakriget)
Hotell Rwanda (Rwanda)
Rädda menige Ryan(andra världskriget)
Falskmyntarna(andra världskriget)
Moment 22(andra världskriget)
The Last king of Scotland (Uganda)
Jag har säkert missat några viktiga. Gör gärna tillägg!
