På taket mitt emot L bodde i våras en Silltrutfamilj, (ja, vi har kollat upp det) alltså en fiskmåsfamilj. De hade sina två ungar där uppe. Jag brukade kolla till dem, se hur det gick för dem. De mest lät illa och låg och kurade i väntan på mat. Men de två vuxna måsarna hade mycket bestämda beteendemönster. Den ena satt alltid på den högsta skorstenen och vakade över sitt revir. Den andra satt på den lägre skorstenen: om någon annan fågel närmade sig taket flög måsen på den högsta skorstenen efter och jagade bort inkräktaren samtidigt som den andra silltruten tog över väktarplatsen. Allt som djuren gjorde var ändamålsenligt. Deras beteendemönster kan lätt förklaras utifrån deras livsuppgift. Som är att föra sina anlag vidare och skydda sin avkomma. Hela deras liv handlar om detta. Att finna en duglig partner med de rätta anlagen, för att få friska ungar, och som är stark nog att försvara dem och för att få fram tillräckligt med föda. De har inget val, de kan inte stanna upp och tänka att: "Fan, det här är väl inte en meningsfull existens. Nej, nu skiter jag det här."
Deras beteende är inprogrammerat för att föra sina gener vidare och i förlängningen bevara arten. En dag när jag satt vid frukostbordet och tittade på fåglarna slog det mig (återigen) att det finns människor som lever som om de vore djur. Som om det enda självklara i livet är att skaffa barn, Volvo och villa. 
Att inte leva som ett Silltrut tänker jag handlar om att slå sig fri från de normer och krav som samhället lägger på oss. Jag tänker att det är viktigt för att vara lycklig (jag inser självklart att lycka är ett väldigt subjektivt begrepp) att inte låta sig ledas genom livet av falska konstruktioner, att man skapar sig själv och inte strävar efter att uppfylla samhällets förväntningar av en. Jag tänker att jag behöver känna att mitt liv är meningsfullt för att jag ska känna mig lycklig och vara nöjd med mitt liv. Än så länge kan väl de flesta hålla med. Vad man sedan anser vara meningsfullt är olika från person till person. Men min uppfattning är att många människor går igenom livet efter en speciell mall, utan att ifrågasätta den. I denna mall finns det några nyckelpunkter för vad som anses vara ett lyckat och meningsfullt liv. Bland dessa punkter finns karriär och (kärn)familj. Utöver det formas vi så klart av andra normer och påtryckningar av samhället i stort, inte minst från TV och reklam. Detta medför att många människor flyter med strömmen, utan att stanna upp och reflektera över sig själva, sina önskningar och värderingar. (Om man ska tala i filosofiska termer så lever de inte autentiska liv och i många fall, i alla fall om man utgår från existentialismens idéer, leder detta till existentiell ångest.) Vad jag menar är att jag inte tror att dessa människor kan vara verkligt lyckliga. Om de upplever sig själva som lyckliga så är det för att de inte inser att de kan skapa sina egna värderingar, att de inte MÅSTE följa normerna. Sartre skulle säga att de lever i ond tro.
Jag tror att för att leva ett meningsfullt liv, till skillnad från att vara ett exemplar av människan, måste jag först inse att min person är någonting formbart och inte någonting givet. Jag måste också inse min egen förmåga och mitt eget ansvar för hur jag formas. Självklart är man aldrig helt opåverkad av sin tid, men jag menar att man oavbrutet måste reflektera över sig själv, sin omgivning och de situationer som man hamnar i. Och på det sättet både inse hur normerna påverkar dig och också kunna göra en värdering av dem.
När du godtar det givna frånsäger du dig din egen förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel, gott eller ont för dig. Du accepterar då det givna som något som gäller för alla människor i alla situationer, och du accepterar då indirekt att människor har en gemensam essens, vars syfte redan är bestämt. På så vis godtar du också att du inte kan finna meningen till någonting inom dig själv, du accepterar den du är som något klart, bilden av dig ser ut som bilden av vem som helst, människan. Hon är inget som utvecklas, i människans natur eller essens kan du hitta svaren om dig själv. Vad kan livet ha för mening om man lever så? Meningen med livet måste i sådana fall vara att ta sig igenom det, kanske föra något av sig själv vidare så att mänskligheten kan fortsätta att existera. Bara för att existera, existensen är i sånt fall själva ändamålet, meningen... Detta blir ju obehagligt likt en Silltruts liv.
När vi bara flyter med strömmen i ett liv utan reflektion sväljer vi många paketlösningar som inte nödvändigtvis har med oss själva att göra. Men vi tar emot dem, sväljer dem, utan att ifrågasätta dem. Sedan försöker vi leva upp till dessa normer, omedvetet har vi förstått att det är så vi bör vara. Och i denna strävan ligger också idén om att vi gör allt för att må bra, för att vara "lyckliga". Men ibland kan det vara svårt att leva upp till idealbilden som målas upp. Kanske för att den står i konflikt med någonting inom oss själva. Men så länge man sväljer dessa sanningar utan att se in i sig själv, utan att se in i andra, kommer den där konflikten bara leda till att man mår dåligt. I bästa fall leder den dåliga känslan till att man får bättre självinsikt. Genom att man börjar reflektera över sig själv och sina värderingar, sina önskningar och mål. Ofta mår vi dåligt för att vi känner oss missanpassade, vi känner oss kanske missförstådda. Och vi lägger ofta hela ansvaret på oss själva. Men så fort vi inser att vi själva har makten att diktera villkoren för vår egen existens tror jag att livet genast känns mer meningsfullt. Sen ser förstås villkoren olika ut för alla individer. Men det är ju just detta som skiljer oss från djuren, vår förmåga att reflektera över vår situation. Så min största invändning mot att folk lever som silltrutar är att de är oansvariga.
En invändning som jag mött mot detta skulle vara att det finns människor som faktiskt väljer att leva i traditionella kärnfamiljer och att jag inte har rätt att döma dem för att de valt sådana liv. Min poäng handlar dock inte riktigt om att döma individer i kärnfamiljen och jag menar inte heller att ingen människa kan vara verkligt lycklig i en sådan situation. Jag ifrågasätter hur mycket av ett val det är att ?välja? kärnfamiljen eller tvåsamheten. Jag ifrågasätter över huvud taget människor som går genom livet utan att ifrågasätta sig själva och sina val och värderingar. Att vara en reflektiv person som skapar sina egna ideal och mål är en person som tar ansvar för sig själv och på detta sätt också vill gott för andra människor. Ett av mina grundantaganden är ju att lycka är någonting subjektivt och det tror jag inte så många har problem att sluta sig till. Är det inte då märkligt att så många människor strävar efter samma saker? Om det är ideal som vi har blivit inpumpade med i hela våra liv, hur många val har vi då egentligen?
