Nationalism

Jag läste en kurs i historia i början av sommaren, det var mycket lärorikt och intressant. Så nu är jag något mer allmänbildad än i våras… Förhoppningsvis.

Kursen gav inte bara nya kunskaper utan har också genererat fortsatt diskussion under sommaren. Bland annat behandlade kursen ämnet nationalism, vilket jag finner otroligt intressant, jag och L har diskuterat det mycket och länge. När jag tänker efter har jag nog plågat de flesta jag känner med frågan. Vi har bland annat varit inne på om nationalismen för någonting bra med sig. Om det kan vara en bra och positiv kraft. För att svara på det tycker jag att det är viktigt att först gå igenom vad nationalism är, hur den uppkom och hur den har använts. Själva intentionen med nationalismen säger mycket om huruvida den har varit en bra kraft i samhället.

Så, Hur och varför uppkom nationalismen?

Nationalismen har sina rötter i de franska och amerikanska revolutionerna. I det amerikanska frihetskriget spred sig en nationalistisk anda när man stred för sin självständighet från Storbritannien, detta spred sig ned till central- och Sydamerika. Gemensamt för dessa områden var att de var styrda av en avlägsen makt, och inte sällan av en förtryckande sådan. Den nationalistiska idén handlade om att man själva ville ha kontroll över det område man bebodde. Här fungerar nationalismen som en enande kraft i förhållande till den ”onda kolonialmakten”. Alltså som en kraft för att stå upp för sina rättigheter och mot det förtryck som kolonisationen kunde innebära. Än så länge handlar nationalismen mer om en gemenskap hos folk(läs medelklass och överklass) som kräver sin rätt.

Men senare, under 1800-talet, ändras detta. Nationalstaten uppstår utifrån idén om att ett folk som har samma språk, religion och seder utgör en nation och denna nation borde också utgöra en stat. Men riktigt stark blir inte nationalismen förrän de europeiska staterna börjar använda den som ideologi. De nya ideologierna som uppkom under Franska revolutionen var inte tillräckliga för att stärka statens makt. I och med det nya värnpliktssystemet, som infördes efter revolutionen, var det viktigt att folket var lojala staten. Tidigare hade man använt sig av yrkesarméer. Sådana soldater var lojala så länge de betalades. Men med allmän värnplikt, som infördes av Napoleon och som de andra europeiska stormakterna tvingades övergå till, innebar det en direkt fara för staten. Nu när folket var beväpnat kunde de ju vända sina vapen mot staten om det blev en intressekonflikt. Därför var det viktigt att hitta en ideologi som förhindrade detta, som kunde skapa starka band mellan stat och medborgare. Nationalismen fick bli just detta, en ideologi som värnar om gemenskapen inom nationens gränser och som hyllar och slår vakt om nationalstatens intressen. Man ville att nationalismen skulle förena medborgarna med varandra och dem till staten.

Det är förstås långt mycket bättre för staten att medborgarna känner en inre gemenskap och stolthet för sin nation än att de ställer sig kritiska och tvivlande gentemot staten. För att skapa en sådan gemenskap började man med nationalistiska projekt för att skapa ett enhetligt språk, gemensamma kulturella högtider, gemensam historia och nationella symboler. Detta blev mycket framgångsrikt, man propagerade så mycket att det blev den mest inflytelserika tankeströmningen under 1800-talet.

Nu har, menar jag, nationalismen blivit en påtvingad gemenskap skapad av en makt för att skapa fogliga medborgare. Det som skapar gemenskapen är nationalismen i sig, med dessa projekt som verktyg. Tidigare var nationalismen mer ett ord som kunde beskriva förtryckta folks kamp för självbestämmande. Det var deras kamp som var gemensam, deras intressen. Under den senare ideologiska nationalismen är den alltså skapad för att värna om statens intressen.

Nationalismen har alltså varit viktig för att stärka staten. För att föra krig är detta ett måste. Och krig har också varit den direkta konsekvensen av nationalismen, då menar jag inte bara befrielsekrigen. Låt oss till exempel titta på första världskriget och nationalismens roll då. Som alla känner till var det dödsskjutningen av Österrikes tronarvinge, Franz Ferdinand och hans fru, som inledde händelseförloppet som skulle leda till ett världskrig. Attentatet utförs av en nationalistisk terrorgrupp bestående av serbiska studenter. Allt sedan Serbien blev självständigt 1878 har landet präglats av mycket stark nationalism, det fanns en dröm om att samla alla serber i en nation. Problemet var att det fanns serber i de två gamla imperierna Österrike-Ungern och Osmanska riket. Den nationalistiska politiken skapade en konflikt mellan dessa. Serbien samarbetade med Grekland för att besegra Osmanerna i Balkankriget 1912-1913, men Österrike var alltför mäktigt och kunde inte besegras. Istället uppmuntrades serberna att kämpa mot Österrike inifrån. Detta inspirerade de serbiska nationalisterna att utföra mordet.

Det är även nationalismen som drar in Ryssland i första världskriget, Ryssland som präglas av Panslavism och ser sig som beskyddare av alla slaviska folk kan inte stå bredvid och se på när Österrike angriper Serbien. Kriget välkomnas också av nationernas egen befolkning på grund av nationalismen som innebar att alla kände tillit för den egna regeringens försäkran om att kriget var den andra sidans fel. Det fanns också en övertro på den egna sidans förmåga att vinna kriget, eftersom nationalismen inte sällan har socialdarwinistiska tendenser som hävdar en överhöghet gentemot andra.

Det är förstås inte första eller sista gången som nationalismen är en bakomliggande eller pådrivande orsak till krig och konflikter. Det finns tyvärr alltför många exempel.

En annan negativ sak som är inbäddat i nationalismen är att den fungerar som grogrund för rasism och fascism. En nationalist skulle mycket väl kunna känna högakt för en nationalist i en annan nation och drivas av en känsla om att alla medborgare borde vara nationalistiska mot sin egen stat. Men nationalismen kan också leda till att man känner att sin egen nation och dess folk står över andra nationer. Detta är just vad staterna har spelat på. För att rättfärdiga sin egen stats handlande är det viktigt att framlyfta den egna statens suveränitet. Och även om den traditionella nationalstaten egentligen aldrig funnits, åtminstone inte på särskilt många håll, det har alltid funnits en rad olika folk med olika seder, religion och språk inom nationernas gränser, så finns den väl ännu mindre idag. Den globaliserade världen har lett till mångkulturella samhällen på de flesta platser och enligt nationalismen sker så en uppdelning mellan folk. Flyktingar och andra nyinflyttade kan ju inte tillhöra nationen, utifrån nationalismens utgångspunkt, alltså kan de ju inte tillhöra gemenskapen. Konsekvensen blir utanförskap och rasism.

Så, har nationalismen varit en bra kraft? Kan den vara en bra kraft?

Nationalismens rötter som den gemenskap som enade människor i kampen för självbestämmande, den har jag inga problem att ställa mig bakom. Sådan kamp bedrivs ju även idag och jag står bakom dessa strider. Men jag anser dock inte att kampen enbart borde stanna innanför en nations gränser, eller att den bör begränsas till ett folk. Jag anser att oavsett vart du kommer ifrån, vart du bor eller vart du är på väg så bör du stå upp för rättvisa och frihet från förtryck för alla folk. Nationalismen i detta stadium är en spontan företeelse som uppstod i gemenskapen. Den senare nationalismen, den som de flesta syftar på när de använder ordet, är en konstruerad gemenskap. Och det är denna jag menar inte kan vara en bra kraft, just för att den inte är skapad för att skapa verklig solidaritet människor emellan. Den är snarare ett verktyg för skapa klyftor mellan människor, ett sätt att få folk att se falska skillnader. Den har använts för att inte känna sympati och solidaritet när statsmakten har startat krig eller varit inblandad i konflikter med andra nationer. Nationalismen är en falskhet som är skapad för att bedra, för att förblinda och tysta ner. När man tror att man kan identifiera sig genom nationalismen tar man på sig ett ansvar för det som staten gör. Det skapar ett starkt band mellan medborgare och stat och man blir på detta sätt medskyldig.

En av synpunkterna, i dessa diskussioner, kring en positiv aspekt med nationalismen har varit att den kan ha verkat som drivkraft för vetenskapsmän och konstnärer. Att de har drivits av en stark känsla av nationell stolthet då de arbetat med sina projekt och på så vis genererat framgångar. Även om detta är sant, och det kan man väl anta, så tar det inte bort det underliggande motivet med nationalismen. Så även om människor har varit drivna på grund av nationalism och stolthet för sitt land menar jag att denna stolthet och gemenskap är falsk och dessutom farlig… Så utifrån detta argument kan man väl säga att nationalismen kan ha haft positiva produkter, eller påverkat individer på ett positivt sätt. Men som ett system är det fortfarande genomruttet.

Vad är det egentligen som säger att du kan identifiera dig med en människa bara för att ni är födda i samma land? Jag anser att man bör identifiera sig med människor som har liknande värderingar som en själv. Jag identifierar mig på olika sätt, självklart är en del av mig den kultur jag kommer ifrån, min bakgrund och mitt språk. Men min identitet handlar mest om vem jag vill vara och inte om varifrån jag kommer. Jag sympatiserar med folk i alla länder som vill ha samma värld som jag. Jag sympatiserar inte med staten om den inte sympatiserar med mig. Jag håller dig inte om ryggen bara för att du är min ”landsman”. En nations historia är inte vad som skapar verklig gemenskap. Gemensamma mål och strävanden förenar människor. Och bara om vi sträcker oss över nationernas gränser kan vi skapa förändring, det är precis vad de vet, dem som använder nationalismen som verktyg för att söndra och härska.